Men starten går och jag, Kay och Liv stakar iväg och efter den två kilometer långa backen med 150 meter i höjdskillnad kommer jag äntligen upp till loppets högsta punkt och framför mig ligger ett par mils flack åkning i myrmarker. Det har blivit mildare och solen strålar i kapp med mitt humör. Jag vill egentligen bara skrika av hänförelse, men låter min återhållsamma sida ta över. Jag tar dock mod till mig efter någon mil och i sällskap med Kay skriker jag "Skidpropaganda!" när vi kommer fram ur skuggan och solen gnistrar i skidspåret.
Efter ett par mil släpper jag iväg Kay och tar mig resten av loppet fram i mitt eget tempo. Jag tyckte inte att jag har något riktigt klipp i åkningen och uppförsbackarna är många fler än vad jag kommer ihåg. Däremot är utförsåkningen inte alls lika läskig och kilometerskyltarna tornar inte upp sig på samma sätt med alltför många kilometer kvar att åka som vid mina två första Öppet Spår-lopp. När jag kommer till Evertsberg med 43 kilometer kvar känns det nästan som jag är i mål.
Jag är dock trött, speciellt i armarna och axlarna efter all stakning. Och när spåren blir isiga tappar jag allt fäste och får förlita mig på att staka ännu mer. När jag äntligen glider in genom portalen med devisen "I fäders spår för framtids segrar" har jag trots att jag är trött slagit personbästa med nästan en sekund per kilometer. Kay kom in en halvtimme före mig och Liv lade mot slutet i en extra växel och kom in någon timme efter.
Jag är mer än nöjd och ser nu fram emot mycket mer löpning inför vårt nästa äventyr i de spanska bergen.
Ett tillägg: Observera fläcken med blåbärssoppa på nummerlappen. Det är en hyllning till min arbetskamrats pappa, Haldo Näsström, som genomfört en mängd olika vasalopp genom åren. I år kunde han tyvärr inte köra något lopp, men jag fick berättat att han alltid såg till att spilla blåbärssoppa på nummerlappen, en tradition jag gärna för vidare.
/Jocke
 |
| Efter loppet ser jag inte alltför sliten ut |
