torsdag 23 maj 2013

Välkommen på föreläsning söndag 26/5

Idag var jag ute och sprang för första gången på en månad (senast var tredje dagen på pilgrimsleden). Jag hade inga känningar i foten under själva passet, men nu några timmar efteråt har jag en svag molande känning i fotleden. Jag hoppas att det går över och inte är något som förvärras.

Nu på söndag kl. 16-17 håller jag en föreläsning om mina veckor på pilgrimsleden. Det kommer inte vara en redogörelse från dag 1 till dag 23, utan en inspirerande föreläsning om hur vi lever våra drömmar här och nu istället för att skjuta upp dem till en avlägsen framtid. Självklart med en hel del glimtar och anekdoter från våra strapatser från Saint-Jean-Pied-de-Port till Camino de Santiago. Adressen är Tobaksvägen 24 nb i Hökarängen, Stockholm. Välkommen!

Någon med skavsår tröttnade på sina skor

tisdag 14 maj 2013

Buen Camino!

Tisdag 14 maj 2013 kl. 15:47. Jag tror vi flyger i svenskt luftrum. Planet ska enligt tidtabell landa om 50 minuter.

I morse gick vi vår sista etapp, 12 kilometer till flygplatsen på drygt två timmar. Det är lite lustigt hur långt det kändes med tanke på det avstånd vi tillryggalagt de senaste veckorna.

Jag är ganska trött efter fyra timmars sömn i natt och det känns skönt att komma hem och uppleva vardag med familj, vänner och arbetskamrater. Här följer några saker som jag inte upplever så ofta i Sverige:

- Språkförbistring
- Lampor med timer som slocknar när jag kissar
- Pilgrimsmiddag
- Vattenkranar som rinner lång stund efter jag satt på dem
- Siesta
- Gaspacho på tetra
- Kranvatten med klorsmak
- Snarkningar på olika språk i sovsalar
- Ägg, ägg, ägg...
- Att gå upp till tio timmar per dag
- "Buen Camino!"
och mycket mer...

Den karaktäristiska snäckan som kantade vår väg till Santiago de Compostela

måndag 13 maj 2013

Sista kvällen med gänget

Måndag 13 maj 2013 kl. 23:57. Sista dygnet i Spanien. Vi har avslutat resan med en pilgrimsgudstjänst och ett besök på en spaanläggning. Vi var försenade och äntligen sprang vi en bit.  Vi kom till stora katedralporten en minut över tolv och den var låst. Men eftersom det inte kostar något att fråga (som Kay brukar säga) fick vi info om en sidoingång. Vi kunde alltså vara med på mässan och se det omtalade rökelsekaret svänga fram och tillbaka över katedralbesökarnas huvuden. Det kanske är det roligaste katolska präster får göra för det var ett helt gäng män i röda kappor som hjälpte till att få fart på gungandet.

För övrigt är några presenter inköpta och väskorna packade. Det är elva kilometer till flygplatsen så vad passar bättre att avsluta en pilgrimsvandring än att gå till flyget? Det är ingen här som blinkar om man har gått caminon, men när vi säger att vi ska gå till flygplatsen blir folk förskräckta. Det är ganska roligt att inte ta invanda vägar utan att istället göra okonventionella val. Även om det innebär att gå upp tidigare, så dags att ställa mobilen på ringning och sluta ögonen. God natt!

Det behövdes åtta präster för att gunga rökelsen (eller så var det bara kul att vara med)

söndag 12 maj 2013

Fusk

Söndag 12 maj 2013 kl. 23:58. Kay ligger påklädd och snusar i sängen bredvid mig. Vi har tagit in på ett kombinerat hotell och härbärge i Camino de Compostela. I vårt rum finns även en tom våningssäng som vi hoppas förblir tom även i morgon. Det är skönt att ha ett eget rum och slippa snarkande pilgrimer plus att kunna sova så länge vi vill på morgonen.

Vandringen är slut och vi har nått vårt mål, inte på det sätt vi föresatt oss, men ändå på vårt alldeles egna vis. Jag har fått rannsaka mina motiv och brottats med begreppet fusk som dykt upp både hos mig själv och pilgrimer jag mött på vägen. Olika definitioner av fusk är bland annat följande:

- att gå och inte springa
- att inte gå varje dag
- att inte gå hela sträckan
- att åka buss eller tåg
- att inte sova på härbärgen
- att skicka packningen med buss

Jag har brutit mot de flesta av dessa regler och jag hoppas att jag lärt mig detta: Man får göra som man vill och andra behöver inte göra som jag! Och det finns inget rätt sätt och därmed inget fusk. Det är ganska befriande att sänka garden och slippa vara domare, både över mig själv och andra.

Två pilgrimer framför katedralen i Santiago de Compostela

lördag 11 maj 2013

Sex and the pilgrimsled

Lördag 11 maj 2013 kl. 12:42. Jag vet inte vad ni får för associationer när ni hör ordet pilgrimsled. Några av mina är medelålders vandrare, spartanskt leverne, sol, regn och skavsår. Denna illusion höll ungefär halva leden ackompanjerad av härbärgen med strikta kvälls- och morgonrutiner, måttligt drickande och haltande pilgrimer.

Men ju närmare vi kommer Santiago de Compostela desto mer utsvävande verkar det bli. Sista natten hade jag svårt att sova på grund av inraglande och hånglande pilgrimer. Inte blev det bättre av att de lämnade rummet. Då skenade fantasierna iväg i väntan på att de skulle komma tillbaka så att jag äntligen skulle kunna få somna in. Efter en halvtimme kom de tillbaka med buller och bång och efter viskande förhandlingar och byte av sängplatser blev det äntligen tyst och jag kunde sova. Jag hoppas nästa härbärge bedrivs med stenhård katolsk disciplin.

Pilgrimernas egen Casanova ett par dagar och några mil från målet

fredag 10 maj 2013

Drömmar och buddhism

Fredag 10 maj 2013 kl. 21:45. Idag har vi gått c:a 24 kilometer och har 51 kilometer kvar att gå på tre dagar. Vi hade velat övernatta i Casanova men härbärget hade inte öppnat och det såg inte ut att finnas varken affärer eller barer så vi gick vidare till Melide. Här hittade vi både härbärge och supermercados.

Vår pilgrimsfärd väcker många tankar om livet. Vi hade ett mål med resan, att springa pilgrimsleden. Under vägen har vi fått välja nya strategier allt eftersom omständigheterna förändrats. Man skulle kunna se det som ett misslyckande, men det går också att se det som att livets resa är oförutsägbart. En av de saker jag tar med mig hem är viljan att leva mina drömmar och att inte leva mitt liv som en sen-buddhist (som Kay säger). Något jag tror kommer hjälpa mig är att inte hålla drömmarna med så fast hand, utan att lätta på tyglarna så att de kan finna nya vägar. Vägar som kommer leda mig till platser jag aldrig drömt om förut.

Två pilgrimer med fisheye-fokus

Vad äter en pilgrim?

Torsdag 9 maj 2013 kl. 18:14. Snart dags att äta efter att vi sovit och slumrat på vårt härbärge. Så en liten översikt av maten tycks vara på sin plats.

Frukost: Om vi äter på härbärgen är det skorpor/kex/vitt bröd som gäller. Till detta serveras smör eller margarin och jordgubbs- och aprikossylt samt kaffe, te och i vissa fall chokladdryck. Annars äter vi färsk och torkad frukt samt nötter medan vi går.

Lunch: Äter vi på en bar blir det oftast någon form av omelett, antingen tortilla (omelett och potatis) eller omelett som pålägg till en macka. Lyckas vi få tag på gaspacho på tetra har det blivit gående lunch med förslagsvis en avokado. När jag gått själv har jag flera gånger ätit kikärtor, oliver, någon grönsak och baguette.

Middag: För det mesta har det blivit pilgrimsmeny, en trerätters måltid med sallad, soppa, pasta eller äggrätt och efterrätt av olika modeller.

Mellanmål: Färsk och torkad frukt med nötter, juice, sojamjölk eller något på någon bar.

Hemma äter jag i princip bara veganmat, men inför denna resa bestämde jag mig för att även äta mjölkprodukter och ägg. Detta dels för min egen bekvämlighet och att försäkra mig om ett tillräckligt näringsintag men också av omtanke för Kay så att vi inte skulle behöva ägna alltför mycket tid åt att leta passande mat. Det har också blivit oerhörda mängder sötsaker, något som jag annars inte äter ofta. När jag kommer hem ska det bli skönt att återgå till gamla vanor och kanske en och annan matexcess.

Denna mat bygger en pilgrims kropp

onsdag 8 maj 2013

Två bussåkande pilgrimer

Torsdag 9 maj 2013 kl. 08:17. Under gårdagen klättrade vi uppför en bergstopp från Ruitelan till El Cebreiro. Vi tog oss sedan vidare till Hospital de Condesa där vi tog in på ett härbärge för natten. Det var ett väldigt effektiviserat etablissemang. Vi fick varsitt engångsset madrass- och kuddöverdrag och allt såg väldigt lättstädat ut. Det var inte ens någon som snarkade på natten (utom jag enligt Kay).

Idag har vi tagit bussen till Sarria och vi åker snart vidare till Portomarin. Regnet öser ner och eftersom min fot inte blir bättre planerar vi att inte gå mer än 20 kilometer om dagen.

En av otaliga backar under vår väg på Caminon

Två ömhetstörstande pilgrimer

Onsdag 8 maj 2013 kl. 10:35. Kay fikar i Laguna de Castilla. Vi har gått brant uppför i drygt sju kilometer, på asfalt, sten och lera. Det regnar precis så mycket att jag behöver ha regnjacka på mig. Det är också så pass varmt att jag svettas under regnkläderna. Det är ett evigt lidande helt enkelt.

Annars tillbringade vi natten på ett mycket trevligt härbärge i Ruitelan. Det förestods av en väldigt varm och trygg man. Trots att han var huvudet kortare än mig utstrålade han en sådan faderlig närvaro att jag bara ville lägga mitt liv i hans händer. Han serverade oss också vandringens godaste pilgrimsmiddag: morotssoppa, sallad med valnötter och pasta med pesto. Nu vidare upp till en av de högsta topparna utmed leden.

Carlos, huvudet kortare än mig, men stor i anden

måndag 6 maj 2013

Pigrimernas Mecka

Måndag 6 maj 2013 kl. 18:33. Nu har vi tydligen anlänt till ett känt härbärge nämnt i Cohelos bok om pilgrimsleden och som ägs av en healande brasilian. Vi blev mottagna av en brittiska med dreadlocks som garvade och pratade så mycket att det tog en kvart att skriva in oss. Stället är ganska bohemiskt och Kay säger att det påminner om Nepal.

Det blev ännu en vilodag och vi tog oss hit med buss från Leon. Jag känner fortfarande ingenting i min vänsterfot, men högerfoten är fortfarande öm. I morgon beger vi oss upp i bergen och satsar väl på att gå 20-30 kilometer.

Denna kvinna höll oss vakna med ett dominerande skratt

söndag 5 maj 2013

Två spa-nkulerande pilgrimer

Söndag 5 maj 2013 kl. 22:38. Jag fick ingen andra lift till Leon så jag traskade sex kilometer fram och tillbaka till tågstationen i "onödan". Även om jag stod där i fyra timmar är mitt hopp om människans vilja att bidra obruten; fem bilar stannade, men alla skulle köra kortare sträckor och jag ville ha en reträttväg tillbaka till stationen om jag inte fick vidare lift. Det positiva är att smärtan i vänsterfoten inte alls har känts under dagens promenader.

I Leon träffade jag Kay igen och vi lunchade och så blev jag övertalad att checka in på hotell och ta en spabehandling. Kroppen fick lite kalla och varma chocker och nu ligger vi i varsin säng på hotellrummet i och tar igen oss efter en välbehövlig paus från det spartanska pilgrimsträsket. I morgon kör vi på igen, men med ett lugnare tempo.

En lugn kväll och så blev det sovmorgon på det

En liftande pilgrim

Söndag 5 maj 2013 kl. 09:03. Det är lustigt hur jag fungerar. När jag väl bestämt mig verkar jag köra till 100%. Först i morse kunde jag sätta ord på vad jag kände igår. Rädsla! Tänk om båda fötterna pajar? Jag som får ut så mycket glädje av att röra på mig. Tänk om jag skulle sabba det för mig under lång tid framöver på grund av en fix idé. Så min tanke var att inte röra mig mer än absolut nödvändigt. Jag var dock tvungen att ta mig till Sahagun utan buss. Jag bestämde mig för att lifta och eftersom det kom så få bilar vandrade jag längs vägen. Jag fick lift av den tredje bilen efter en timme och tio minuter och eftersom tåget till Leon går först 14:22 går jag nog ut till vägen och fortsätter lifta.

Fransmannen och cyklisten Yves som plockade upp en liftande pilgrim

lördag 4 maj 2013

Att släppa drömmar

Nu verkar det vara definitivt. När jag lämnade Calzadilla de la Cueza hade jag ont i andra foten också. Kroppen verkar vilja kommunicera något till mig. Jag tog mig fram ytterligare nio kilometer innan jag tog in på ett härbärge i Terradillos de Los Templarios. I duschen kom sorgen över mig och jag lät vattnet skölja bort tårarna. Det här var tydligen ett beslut som berörde mig mer än det faktum att jag började vandra istället for att springa. Jag funderar på vad jag har laddat vårt äventyr på pilgrimsleden med? Samtidigt som jag vill låta sorgen ha sin plats vill jag inte låta besvikelsen ta för stort utrymme.

Om det inte händer ett mirakel åker jag till Leon och träffar Kay i morgon. Då lär det bli fler tårar men framförallt hoppas jag på mycket skratt.

Sanningens ögonblick

Sitter på en bar med foten i högläge, insmord med Voltaren och tyngd av en påse med is. Jag har just genomfört dagens golgatavandring, drygt 17 kilometer med en allt varmare sol och bara åkrar och enstaka träd så långt jag såg. De första två timmarna gick bra, men efter pausen började foten göra ont. Känns det inte bättre nästa sträcka följer jag nog Kays exempel och tar tåget till Leon. Hans fot strejkar igen efter en bra gårdag.

Det ska ju vara kul också.

Luftning och insmörjning av fötterna efter ett par timmars vandring

fredag 3 maj 2013

Det må bära eller brista

Fredag 3 maj 2013 kl. 21:32. Den som läste förra inlägget förstår att jag är orolig för min fot. Det kändes i början som om jag inte ens skulle komma dit där Kay spenderat natten, men så småningom gick det allt lättare. Min plan var att gå en by längre än Kay, men det är inte lika kul att gå själv så jag gick lite extra. Sammanlagt 46 kilometer blev det idag. Jag förstår nu Kays epitet på mig: Pannbenet. Jag får se hur foten mår i morgon. I den här takten är jag ikapp i övermorgon, så jag håller tummarna.

I natt sover jag på ett härbärge i kyrkans regi. Blev mottagen av en liten nunna. Känner mig som en äkta pilgrim.

Dagens landskap var inte mycket mer spännande än så här

Smärtan kommer

Fredag 3 maj 2013 kl. 13:09. Anlänt till ett mysigt härbärge med servering. Värden springer fram och tillbaka och verkar vara ett socialt geni. Han har utbytt lite svenska meningar, vet i vilket område i Kanada en speciell stad ligger och lär pilgrimerna vad de ska säga på spanska. Nu pratar han tyska med några tyska damer som ska checka in. Och nu franska med en herre.
Min fot skulle behöva lite av hans energi. I slutet av andra sträckan högg det till ett par gånger, men det gick ok att ta sig vidare. Nu har jag vilat en stund, smörjt in den med Voltaren, ätit en omelettmacka och börjar bli redo att ta mig vidare. Målet är att gå en by längre än Kay gjorde igår, så jag får se hur det går.

Det sociala geniet Eduardo charmar de tyska damerna

Foten håller än så länge

Fredag 3 maj 2013 kl. 10:24. Har nu gått min önskedistans - drygt tio kilometer - innan paus för att lufta och smörja in fötterna med pedirelax. Ser ut att bli perfekta väderförhållanden under dagen; växlande molnighet med en topp på femton grader varmt.

Min fot klarade eldprovet i den branta backen och funkar den som nu tar jag mig lite längre än Kay gjorde igår och hoppas komma ikapp om några dagar.

Drabbades av ännu ett känslopåslag innan backen. Jag tänkte på Kay och att hans lärare typ sa att han var en idiot (rätta mig om jag har fel Kay). Idag driver han bokförlag, är internationell medlare och kursledare och håller på att skriva bok i ett ämne där han är ledande i Sverige. Behöver jag skriva att tårarna föll under ett par minuter. Låt aldrig andra sätta gränser för ditt liv och dina drömmar!

Kraftig lutning i både uppförs- och nerförsbackarna

torsdag 2 maj 2013

Kärlekens kraft

Kay har tagit sig 33 kilometer västerut medan jag har tagit igen mig på härbärget. Verkar vara ett populärt ställe. Det var fullt igår när vi kom hit och det blev fullt idag också. Har fokuserat på mig själv idag och sett till att jag fått kontakt och en del uppskattning av människor jag gillar. Jag har fått så många fina kommentarer, bland annat den här från min mamma: "Åh vad jag tycker det är roligt att läsa dina inlägg! Det är dagens höjdpunkt för mig!" Kärleken från Sverige når ända hit och värmer i den spanska vårkylan (trodde det skulle vara varmt i Spanien i maj). I morgon ger jag foten en chans och beger mig ut på leden.

Populäraste härbärget under min vandring

Ombytta roller

Torsdag 2 maj 2013 kl. 10:16. Jag har tagit det smärtsamma beslutet att stanna kvar i Castrojeriz och vila i ett dygn. Kay har vandrat iväg och jag har fått en fristad på ett härbärge (de öppnar vanligtvis kl. 13) där jag sitter och vilar med en isflaska mot fotleden. På det här härbärget har jag möjlighet att ladda mobilen och jag sitter och löser sudokus i en tidning jag fick av värden. För en stund sedan tänkte jag på många av er där hemma och då liksom nu fylls mina ögon av tårar. Jag tror att det är en blandning av sorg, vemod och en längtan efter kärlek och gemenskap.

Kay vandrar iväg på egna äventyr medan jag stannar kvar och vilar foten

onsdag 1 maj 2013

Två linkande pilgrimer

Onsdag 1 maj 2013 kl. 16:53. Efter endast 27 kilometer stannar vi för natten i Castrojeriz. Min fot är svullen och det gör ont när jag går. Första härbärget vi kom till var stängt, det andra var fullt, men det sista fanns det platser kvar på. Det verkar drivas av en stenhård regim. Man får inte gå upp före sju, men då blir man å andra sidan väckt för gemensam frukost kvart över. Ingen mobilanvändning är tillåten och inget ätande i sovsalen. De jobbar som volontärer och man betalar det man vill som donation.

Tänkte skicka ut Kay för att reka restaurang med wifi så jag slipper gå så mycket. Fram till dess ligger foten i högläge insmord med Voltaren. Jag är nöjd och Kay är nöjd som får ta hand om mig.

Sovsal med plats för tjugo uttröttade pilgrimer

Ont i foten

Onsdag 1maj 2013 kl. 13:16. Jag började dagen med en frukost bestående av vitt bröd, smör, marmelad, kex och chokladdryck. En ren sockerbomb för mitt system. Det har faktiskt blivit en del sol och är nästan tio grader varmt. Kay är på glatt humör, men min högerfot har börjat krångla. Har smörjt in fotleden/vristen med starkaste sortens Voltaren, så om det inte hjälper kanske jag blir hög av ångorna och inte märker smärtan. Snart ut i solen för att smörja på en annan mirakelkräm på fötterna; hud på tub (pedirelax).

Kay på väg ner till dagens lunchrast

Äntligen tillsammans igen

Tisdag 30 april 2013 kl. 19:44. Nu låter jag lite gnällig, men hur kallt får det vara i Spanien i slutet på april? Jag lämnade härbärget och klättrade upp för ännu en backe. Det var blött och lerigt och regnet övergick snart i ymnigt snöfall. Efter några kilometer stupade det nedför och i de två byarna som följde på varandra åt jag en plus två tortillas. 

Sträckan från byarna till Burgos skulle enligt kartan vara drygt 21 kilometer men var bara lite drygt halva sträckan. I Burgos träffade jag äntligen Kay igen efter två dygn. Vi gjorde ett uppehåll och gick på Museo de la Evolucion Humana, så idag fick jag inte ihop mina 40 kilometer.

Se så glad Kay ser ut när han för första gången på två dygn får se mig