Nu verkar det vara definitivt. När jag lämnade Calzadilla de la Cueza hade jag ont i andra foten också. Kroppen verkar vilja kommunicera något till mig. Jag tog mig fram ytterligare nio kilometer innan jag tog in på ett härbärge i Terradillos de Los Templarios. I duschen kom sorgen över mig och jag lät vattnet skölja bort tårarna. Det här var tydligen ett beslut som berörde mig mer än det faktum att jag började vandra istället for att springa. Jag funderar på vad jag har laddat vårt äventyr på pilgrimsleden med? Samtidigt som jag vill låta sorgen ha sin plats vill jag inte låta besvikelsen ta för stort utrymme.
Om det inte händer ett mirakel åker jag till Leon och träffar Kay i morgon. Då lär det bli fler tårar men framförallt hoppas jag på mycket skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar