Välkommen på föreläsning söndag 26/5

Idag var jag ute och sprang för första gången på en månad (senast var tredje dagen på pilgrimsleden). Jag hade inga känningar i foten under själva passet, men nu några timmar efteråt har jag en svag molande känning i fotleden. Jag hoppas att det går över och inte är något som förvärras.

Nu på söndag kl. 16-17 håller jag en föreläsning om mina veckor på pilgrimsleden. Det kommer inte vara en redogörelse från dag 1 till dag 23, utan en inspirerande föreläsning om hur vi lever våra drömmar här och nu istället för att skjuta upp dem till en avlägsen framtid. Självklart med en hel del glimtar och anekdoter från våra strapatser från Saint-Jean-Pied-de-Port till Camino de Santiago. Adressen är Tobaksvägen 24 nb i Hökarängen, Stockholm. Välkommen!

Någon med skavsår tröttnade på sina skor

Buen Camino!

Tisdag 14 maj 2013 kl. 15:47. Jag tror vi flyger i svenskt luftrum. Planet ska enligt tidtabell landa om 50 minuter.

I morse gick vi vår sista etapp, 12 kilometer till flygplatsen på drygt två timmar. Det är lite lustigt hur långt det kändes med tanke på det avstånd vi tillryggalagt de senaste veckorna.

Jag är ganska trött efter fyra timmars sömn i natt och det känns skönt att komma hem och uppleva vardag med familj, vänner och arbetskamrater. Här följer några saker som jag inte upplever så ofta i Sverige:

- Språkförbistring
- Lampor med timer som slocknar när jag kissar
- Pilgrimsmiddag
- Vattenkranar som rinner lång stund efter jag satt på dem
- Siesta
- Gaspacho på tetra
- Kranvatten med klorsmak
- Snarkningar på olika språk i sovsalar
- Ägg, ägg, ägg...
- Att gå upp till tio timmar per dag
- "Buen Camino!"
och mycket mer...

Den karaktäristiska snäckan som kantade vår väg till Santiago de Compostela

Sista kvällen med gänget

Måndag 13 maj 2013 kl. 23:57. Sista dygnet i Spanien. Vi har avslutat resan med en pilgrimsgudstjänst och ett besök på en spaanläggning. Vi var försenade och äntligen sprang vi en bit.  Vi kom till stora katedralporten en minut över tolv och den var låst. Men eftersom det inte kostar något att fråga (som Kay brukar säga) fick vi info om en sidoingång. Vi kunde alltså vara med på mässan och se det omtalade rökelsekaret svänga fram och tillbaka över katedralbesökarnas huvuden. Det kanske är det roligaste katolska präster får göra för det var ett helt gäng män i röda kappor som hjälpte till att få fart på gungandet.

För övrigt är några presenter inköpta och väskorna packade. Det är elva kilometer till flygplatsen så vad passar bättre att avsluta en pilgrimsvandring än att gå till flyget? Det är ingen här som blinkar om man har gått caminon, men när vi säger att vi ska gå till flygplatsen blir folk förskräckta. Det är ganska roligt att inte ta invanda vägar utan att istället göra okonventionella val. Även om det innebär att gå upp tidigare, så dags att ställa mobilen på ringning och sluta ögonen. God natt!

Det behövdes åtta präster för att gunga rökelsen (eller så var det bara kul att vara med)

Fusk

Söndag 12 maj 2013 kl. 23:58. Kay ligger påklädd och snusar i sängen bredvid mig. Vi har tagit in på ett kombinerat hotell och härbärge i Camino de Compostela. I vårt rum finns även en tom våningssäng som vi hoppas förblir tom även i morgon. Det är skönt att ha ett eget rum och slippa snarkande pilgrimer plus att kunna sova så länge vi vill på morgonen.

Vandringen är slut och vi har nått vårt mål, inte på det sätt vi föresatt oss, men ändå på vårt alldeles egna vis. Jag har fått rannsaka mina motiv och brottats med begreppet fusk som dykt upp både hos mig själv och pilgrimer jag mött på vägen. Olika definitioner av fusk är bland annat följande:

- att gå och inte springa
- att inte gå varje dag
- att inte gå hela sträckan
- att åka buss eller tåg
- att inte sova på härbärgen
- att skicka packningen med buss

Jag har brutit mot de flesta av dessa regler och jag hoppas att jag lärt mig detta: Man får göra som man vill och andra behöver inte göra som jag! Och det finns inget rätt sätt och därmed inget fusk. Det är ganska befriande att sänka garden och slippa vara domare, både över mig själv och andra.

Två pilgrimer framför katedralen i Santiago de Compostela

Sex and the pilgrimsled

Lördag 11 maj 2013 kl. 12:42. Jag vet inte vad ni får för associationer när ni hör ordet pilgrimsled. Några av mina är medelålders vandrare, spartanskt leverne, sol, regn och skavsår. Denna illusion höll ungefär halva leden ackompanjerad av härbärgen med strikta kvälls- och morgonrutiner, måttligt drickande och haltande pilgrimer.

Men ju närmare vi kommer Santiago de Compostela desto mer utsvävande verkar det bli. Sista natten hade jag svårt att sova på grund av inraglande och hånglande pilgrimer. Inte blev det bättre av att de lämnade rummet. Då skenade fantasierna iväg i väntan på att de skulle komma tillbaka så att jag äntligen skulle kunna få somna in. Efter en halvtimme kom de tillbaka med buller och bång och efter viskande förhandlingar och byte av sängplatser blev det äntligen tyst och jag kunde sova. Jag hoppas nästa härbärge bedrivs med stenhård katolsk disciplin.

Pilgrimernas egen Casanova ett par dagar och några mil från målet

Drömmar och buddhism

Fredag 10 maj 2013 kl. 21:45. Idag har vi gått c:a 24 kilometer och har 51 kilometer kvar att gå på tre dagar. Vi hade velat övernatta i Casanova men härbärget hade inte öppnat och det såg inte ut att finnas varken affärer eller barer så vi gick vidare till Melide. Här hittade vi både härbärge och supermercados.

Vår pilgrimsfärd väcker många tankar om livet. Vi hade ett mål med resan, att springa pilgrimsleden. Under vägen har vi fått välja nya strategier allt eftersom omständigheterna förändrats. Man skulle kunna se det som ett misslyckande, men det går också att se det som att livets resa är oförutsägbart. En av de saker jag tar med mig hem är viljan att leva mina drömmar och att inte leva mitt liv som en sen-buddhist (som Kay säger). Något jag tror kommer hjälpa mig är att inte hålla drömmarna med så fast hand, utan att lätta på tyglarna så att de kan finna nya vägar. Vägar som kommer leda mig till platser jag aldrig drömt om förut.

Två pilgrimer med fisheye-fokus

Vad äter en pilgrim?

Torsdag 9 maj 2013 kl. 18:14. Snart dags att äta efter att vi sovit och slumrat på vårt härbärge. Så en liten översikt av maten tycks vara på sin plats.

Frukost: Om vi äter på härbärgen är det skorpor/kex/vitt bröd som gäller. Till detta serveras smör eller margarin och jordgubbs- och aprikossylt samt kaffe, te och i vissa fall chokladdryck. Annars äter vi färsk och torkad frukt samt nötter medan vi går.

Lunch: Äter vi på en bar blir det oftast någon form av omelett, antingen tortilla (omelett och potatis) eller omelett som pålägg till en macka. Lyckas vi få tag på gaspacho på tetra har det blivit gående lunch med förslagsvis en avokado. När jag gått själv har jag flera gånger ätit kikärtor, oliver, någon grönsak och baguette.

Middag: För det mesta har det blivit pilgrimsmeny, en trerätters måltid med sallad, soppa, pasta eller äggrätt och efterrätt av olika modeller.

Mellanmål: Färsk och torkad frukt med nötter, juice, sojamjölk eller något på någon bar.

Hemma äter jag i princip bara veganmat, men inför denna resa bestämde jag mig för att även äta mjölkprodukter och ägg. Detta dels för min egen bekvämlighet och att försäkra mig om ett tillräckligt näringsintag men också av omtanke för Kay så att vi inte skulle behöva ägna alltför mycket tid åt att leta passande mat. Det har också blivit oerhörda mängder sötsaker, något som jag annars inte äter ofta. När jag kommer hem ska det bli skönt att återgå till gamla vanor och kanske en och annan matexcess.

Denna mat bygger en pilgrims kropp

Två bussåkande pilgrimer

Torsdag 9 maj 2013 kl. 08:17. Under gårdagen klättrade vi uppför en bergstopp från Ruitelan till El Cebreiro. Vi tog oss sedan vidare till Hospital de Condesa där vi tog in på ett härbärge för natten. Det var ett väldigt effektiviserat etablissemang. Vi fick varsitt engångsset madrass- och kuddöverdrag och allt såg väldigt lättstädat ut. Det var inte ens någon som snarkade på natten (utom jag enligt Kay).

Idag har vi tagit bussen till Sarria och vi åker snart vidare till Portomarin. Regnet öser ner och eftersom min fot inte blir bättre planerar vi att inte gå mer än 20 kilometer om dagen.

En av otaliga backar under vår väg på Caminon

Två ömhetstörstande pilgrimer

Onsdag 8 maj 2013 kl. 10:35. Kay fikar i Laguna de Castilla. Vi har gått brant uppför i drygt sju kilometer, på asfalt, sten och lera. Det regnar precis så mycket att jag behöver ha regnjacka på mig. Det är också så pass varmt att jag svettas under regnkläderna. Det är ett evigt lidande helt enkelt.

Annars tillbringade vi natten på ett mycket trevligt härbärge i Ruitelan. Det förestods av en väldigt varm och trygg man. Trots att han var huvudet kortare än mig utstrålade han en sådan faderlig närvaro att jag bara ville lägga mitt liv i hans händer. Han serverade oss också vandringens godaste pilgrimsmiddag: morotssoppa, sallad med valnötter och pasta med pesto. Nu vidare upp till en av de högsta topparna utmed leden.

Carlos, huvudet kortare än mig, men stor i anden

Pigrimernas Mecka

Måndag 6 maj 2013 kl. 18:33. Nu har vi tydligen anlänt till ett känt härbärge nämnt i Cohelos bok om pilgrimsleden och som ägs av en healande brasilian. Vi blev mottagna av en brittiska med dreadlocks som garvade och pratade så mycket att det tog en kvart att skriva in oss. Stället är ganska bohemiskt och Kay säger att det påminner om Nepal.

Det blev ännu en vilodag och vi tog oss hit med buss från Leon. Jag känner fortfarande ingenting i min vänsterfot, men högerfoten är fortfarande öm. I morgon beger vi oss upp i bergen och satsar väl på att gå 20-30 kilometer.

Denna kvinna höll oss vakna med ett dominerande skratt

Två spa-nkulerande pilgrimer

Söndag 5 maj 2013 kl. 22:38. Jag fick ingen andra lift till Leon så jag traskade sex kilometer fram och tillbaka till tågstationen i "onödan". Även om jag stod där i fyra timmar är mitt hopp om människans vilja att bidra obruten; fem bilar stannade, men alla skulle köra kortare sträckor och jag ville ha en reträttväg tillbaka till stationen om jag inte fick vidare lift. Det positiva är att smärtan i vänsterfoten inte alls har känts under dagens promenader.

I Leon träffade jag Kay igen och vi lunchade och så blev jag övertalad att checka in på hotell och ta en spabehandling. Kroppen fick lite kalla och varma chocker och nu ligger vi i varsin säng på hotellrummet i och tar igen oss efter en välbehövlig paus från det spartanska pilgrimsträsket. I morgon kör vi på igen, men med ett lugnare tempo.

En lugn kväll och så blev det sovmorgon på det

En liftande pilgrim

Söndag 5 maj 2013 kl. 09:03. Det är lustigt hur jag fungerar. När jag väl bestämt mig verkar jag köra till 100%. Först i morse kunde jag sätta ord på vad jag kände igår. Rädsla! Tänk om båda fötterna pajar? Jag som får ut så mycket glädje av att röra på mig. Tänk om jag skulle sabba det för mig under lång tid framöver på grund av en fix idé. Så min tanke var att inte röra mig mer än absolut nödvändigt. Jag var dock tvungen att ta mig till Sahagun utan buss. Jag bestämde mig för att lifta och eftersom det kom så få bilar vandrade jag längs vägen. Jag fick lift av den tredje bilen efter en timme och tio minuter och eftersom tåget till Leon går först 14:22 går jag nog ut till vägen och fortsätter lifta.

Fransmannen och cyklisten Yves som plockade upp en liftande pilgrim

Att släppa drömmar

Nu verkar det vara definitivt. När jag lämnade Calzadilla de la Cueza hade jag ont i andra foten också. Kroppen verkar vilja kommunicera något till mig. Jag tog mig fram ytterligare nio kilometer innan jag tog in på ett härbärge i Terradillos de Los Templarios. I duschen kom sorgen över mig och jag lät vattnet skölja bort tårarna. Det här var tydligen ett beslut som berörde mig mer än det faktum att jag började vandra istället for att springa. Jag funderar på vad jag har laddat vårt äventyr på pilgrimsleden med? Samtidigt som jag vill låta sorgen ha sin plats vill jag inte låta besvikelsen ta för stort utrymme.

Om det inte händer ett mirakel åker jag till Leon och träffar Kay i morgon. Då lär det bli fler tårar men framförallt hoppas jag på mycket skratt.

Sanningens ögonblick

Sitter på en bar med foten i högläge, insmord med Voltaren och tyngd av en påse med is. Jag har just genomfört dagens golgatavandring, drygt 17 kilometer med en allt varmare sol och bara åkrar och enstaka träd så långt jag såg. De första två timmarna gick bra, men efter pausen började foten göra ont. Känns det inte bättre nästa sträcka följer jag nog Kays exempel och tar tåget till Leon. Hans fot strejkar igen efter en bra gårdag.

Det ska ju vara kul också.

Luftning och insmörjning av fötterna efter ett par timmars vandring

Det må bära eller brista

Fredag 3 maj 2013 kl. 21:32. Den som läste förra inlägget förstår att jag är orolig för min fot. Det kändes i början som om jag inte ens skulle komma dit där Kay spenderat natten, men så småningom gick det allt lättare. Min plan var att gå en by längre än Kay, men det är inte lika kul att gå själv så jag gick lite extra. Sammanlagt 46 kilometer blev det idag. Jag förstår nu Kays epitet på mig: Pannbenet. Jag får se hur foten mår i morgon. I den här takten är jag ikapp i övermorgon, så jag håller tummarna.

I natt sover jag på ett härbärge i kyrkans regi. Blev mottagen av en liten nunna. Känner mig som en äkta pilgrim.

Dagens landskap var inte mycket mer spännande än så här

Smärtan kommer

Fredag 3 maj 2013 kl. 13:09. Anlänt till ett mysigt härbärge med servering. Värden springer fram och tillbaka och verkar vara ett socialt geni. Han har utbytt lite svenska meningar, vet i vilket område i Kanada en speciell stad ligger och lär pilgrimerna vad de ska säga på spanska. Nu pratar han tyska med några tyska damer som ska checka in. Och nu franska med en herre.
Min fot skulle behöva lite av hans energi. I slutet av andra sträckan högg det till ett par gånger, men det gick ok att ta sig vidare. Nu har jag vilat en stund, smörjt in den med Voltaren, ätit en omelettmacka och börjar bli redo att ta mig vidare. Målet är att gå en by längre än Kay gjorde igår, så jag får se hur det går.

Det sociala geniet Eduardo charmar de tyska damerna

Foten håller än så länge

Fredag 3 maj 2013 kl. 10:24. Har nu gått min önskedistans - drygt tio kilometer - innan paus för att lufta och smörja in fötterna med pedirelax. Ser ut att bli perfekta väderförhållanden under dagen; växlande molnighet med en topp på femton grader varmt.

Min fot klarade eldprovet i den branta backen och funkar den som nu tar jag mig lite längre än Kay gjorde igår och hoppas komma ikapp om några dagar.

Drabbades av ännu ett känslopåslag innan backen. Jag tänkte på Kay och att hans lärare typ sa att han var en idiot (rätta mig om jag har fel Kay). Idag driver han bokförlag, är internationell medlare och kursledare och håller på att skriva bok i ett ämne där han är ledande i Sverige. Behöver jag skriva att tårarna föll under ett par minuter. Låt aldrig andra sätta gränser för ditt liv och dina drömmar!

Kraftig lutning i både uppförs- och nerförsbackarna

Kärlekens kraft

Kay har tagit sig 33 kilometer västerut medan jag har tagit igen mig på härbärget. Verkar vara ett populärt ställe. Det var fullt igår när vi kom hit och det blev fullt idag också. Har fokuserat på mig själv idag och sett till att jag fått kontakt och en del uppskattning av människor jag gillar. Jag har fått så många fina kommentarer, bland annat den här från min mamma: "Åh vad jag tycker det är roligt att läsa dina inlägg! Det är dagens höjdpunkt för mig!" Kärleken från Sverige når ända hit och värmer i den spanska vårkylan (trodde det skulle vara varmt i Spanien i maj). I morgon ger jag foten en chans och beger mig ut på leden.

Populäraste härbärget under min vandring

Ombytta roller

Torsdag 2 maj 2013 kl. 10:16. Jag har tagit det smärtsamma beslutet att stanna kvar i Castrojeriz och vila i ett dygn. Kay har vandrat iväg och jag har fått en fristad på ett härbärge (de öppnar vanligtvis kl. 13) där jag sitter och vilar med en isflaska mot fotleden. På det här härbärget har jag möjlighet att ladda mobilen och jag sitter och löser sudokus i en tidning jag fick av värden. För en stund sedan tänkte jag på många av er där hemma och då liksom nu fylls mina ögon av tårar. Jag tror att det är en blandning av sorg, vemod och en längtan efter kärlek och gemenskap.

Kay vandrar iväg på egna äventyr medan jag stannar kvar och vilar foten

Två linkande pilgrimer

Onsdag 1 maj 2013 kl. 16:53. Efter endast 27 kilometer stannar vi för natten i Castrojeriz. Min fot är svullen och det gör ont när jag går. Första härbärget vi kom till var stängt, det andra var fullt, men det sista fanns det platser kvar på. Det verkar drivas av en stenhård regim. Man får inte gå upp före sju, men då blir man å andra sidan väckt för gemensam frukost kvart över. Ingen mobilanvändning är tillåten och inget ätande i sovsalen. De jobbar som volontärer och man betalar det man vill som donation.

Tänkte skicka ut Kay för att reka restaurang med wifi så jag slipper gå så mycket. Fram till dess ligger foten i högläge insmord med Voltaren. Jag är nöjd och Kay är nöjd som får ta hand om mig.

Sovsal med plats för tjugo uttröttade pilgrimer

Ont i foten

Onsdag 1maj 2013 kl. 13:16. Jag började dagen med en frukost bestående av vitt bröd, smör, marmelad, kex och chokladdryck. En ren sockerbomb för mitt system. Det har faktiskt blivit en del sol och är nästan tio grader varmt. Kay är på glatt humör, men min högerfot har börjat krångla. Har smörjt in fotleden/vristen med starkaste sortens Voltaren, så om det inte hjälper kanske jag blir hög av ångorna och inte märker smärtan. Snart ut i solen för att smörja på en annan mirakelkräm på fötterna; hud på tub (pedirelax).

Kay på väg ner till dagens lunchrast

Äntligen tillsammans igen

Tisdag 30 april 2013 kl. 19:44. Nu låter jag lite gnällig, men hur kallt får det vara i Spanien i slutet på april? Jag lämnade härbärget och klättrade upp för ännu en backe. Det var blött och lerigt och regnet övergick snart i ymnigt snöfall. Efter några kilometer stupade det nedför och i de två byarna som följde på varandra åt jag en plus två tortillas. 

Sträckan från byarna till Burgos skulle enligt kartan vara drygt 21 kilometer men var bara lite drygt halva sträckan. I Burgos träffade jag äntligen Kay igen efter två dygn. Vi gjorde ett uppehåll och gick på Museo de la Evolucion Humana, så idag fick jag inte ihop mina 40 kilometer.

Se så glad Kay ser ut när han för första gången på två dygn får se mig

Det var en svensk och en dansk och en tjeck...

Måndag 29 april 2013 kl. 21:20. Idag har jag betalat för mitt härbärge, fast jag kunde nog ha sluppit det den här gången också. Det var ingen värdinna på plats idag heller så jag fick hjälp av ett par personer som ringde henne.

Annars har det varit lite träligt. Jag vandrade i lera 1100 höjdmeter över havet, det var kallt och det snöade, det var väldigt kuperat och det enda spåret av civilisation under 12 kilometer var själva vägen jag gick på.

Middagen ikväll avnjöts i sällskap av ett dansk-tjeckiskt par som hann bjuda mig till sitt bord precis före mina franska rumskamrater. Det är till att vara populär.

Mina bordsgrannar på en restaurang med väldig god (om än lite) mat

Springnota

Måndag 29 april 2013 kl. 10:33. Har gått dagens första mil och sitter och tar igen mig på ett fik i Belorado. Vägen hit var kall, blöt och småregnig. Träffade en kompis på vägen, men hen sa inget och eftersom jag inte är någon tankeläsare visste jag inte vad hen ville. På vägen passade jag på att meditera lite och strax efteråt kom jag att tänka på Hanna och fylldes av kärlek så att tårarna började rinna.

Det fanns ingen ansvarig för härbärget på plats under hela min vistelse. Jag fick helt enkelt stämpla mitt pilgrimspass själv och tacka för en gratisnatt.

Fick sällskap av en hund när jag bytte kläder

Hoppet lever

Söndag 28 april 20:05. När jag skrev förra inlägget kände jag mig ganska låg. Benen och fötterna värkte och jag avundades nästan Kay på hotellrummet. Då jag gick iväg kändes det segt ett par kilometer och jag planerade att stanna i nästa by. Efter ett tag återvände dock livsandarna och jag kände mig riktigt pigg. Trots det tänkte jag stanna och fika men jag gick förbi caféerna av bara farten och kom snart fram till Redecilla del Camino. Värdinnan på härbärget var borta så jag tog en sängplats och gick och beställde mat på den lokala restaurangen. Jag fick både förrätt och varmrätt tillagat just för mig för det facila priset av nio euro.

Som synes på fotot hinner jag ända fram (om benen håller) och jag behöver inte ens förflytta mig en mara per dag i genomsnitt!

Vandring i ett område med avståndsskyltar varje kilometer

Ännu en skilsmässa

Söndag 28 april 2013 kl. 16:27. I morse lämnade vi Ventosa med glatt mod trots kyla och blåst. Kays fot höll inte så länge och vi fick ta avsked igen. Så nu har jag vandrat ensam från Najera. Sitter och tar igen mig efter att ha doppat fötterna i vattnet ni ser bakom mig. Det kanske ser pittoreskt ut, men denna rastplats är full av fågelskit och vattenkranen är trasig. Jag gick förbi caféerna med wifi och plötsligt var jag utanför stan. Ganska slut i både fötter och ben ska jag snart lämna Santo Domingo de la Calzada bakom mig.

Ensam och väldigt trött i benen tar jag igen mig på rastplatsen Gud glömde

Väckta av kyrkokörer

Ännu en morgon på ännu ett härbärge. Andra gången vi blir väckta av kyrkokörer som efter ett tag blev avlösta av Corelli: 2. Allemanda (enligt Shazam). Vi ser inte riktigt fram emot att gå ut, men vår stränga (men rättvisa) matrona visar ingen pardon. En grad "varmt" och under gårdagen hotade dom med regn och snö, men det verkar utebli. Kays fot och smalben har mått bättre så vi får se om det blir ännu en hotellvistelse

Under den vänliga ytan döljs en stenhård järnlady som man inte trotsar

Pilgrimerna är återförenade

Nu har vi ätit vår tredje gemensamma pilgrimsmiddag. Jag fick tonfisk på min sallad som jag petade bort. Kay ville kanske ha den om han inte blev mätt men det tyckte inte den spanska servitrisen (som för övrigt tycktes ha inställningen "skyll dig själv" när jag påpekade att jag beställt vegetariskt). Vägen hit till Ventosa var som en pilgrimsvandring i sig: fylld av lidande och umbäranden. Kay hade ont, jag var sliten, det var kallt och blåsigt, hagel blandades med regn och vägen var bra mycket längre än kilometeranvisningarna på våra pilgrimskartor. Vårt härbärge tycks drivas med hårda nypor av en sträng matrona. Men under den respektingivande och bistra ytan tycks det finnas en underfundig humor. Vi vågar trots det inte trotsa läggtiden kl. 22. Så god natt så hörs vi imorgon.

Bakom dessa murar tycks härbärget styras med militär disciplin

Förmiddagens plan

Efter en skön natts sömn känns benen och fötterna nästan pigga. Förmiddagens plan är att ta mig från Torres del Rio till Logroño dit Kay anländer med buss vid 12-tiden. Det är en sträcka på 20 kilometer och eftersom jag promenerar idag också hinner jag ta ett par korta pauser.

Min älskade topografikarta som nästan visade rätt avstånd mellan byarna

Promenad hela dagen

Efter en matpaus i Los Arcos gav jag mig av mot nästa stad. Det hade slutat regna men jag behöll regnjackan på och de första minuterna var det så kallt att tänderna skallrade. Det var ett ganska flackt landskap med stora vinodlingar. Jag såg inga pilgrimer varken bakom eller framför mig på hela vägen. Det verkar vara kutym att sluta gå vid femtiden. Själv tycker jag kvällstiden är den skönaste stunden att ta sig fram på. Nackdelen är att alla andra redan checkat in så det kan vara svårt att få tag på sängplats och att kroppen inte får lika lång vila inför nästa dag. Inatt hoppas jag få sova ordentligt och att benen får vila. Jag har smörjt in både benen och fötterna med arnicasalva så nu är nog Kay stolt över mig.

I min ensamhet får jag vila ögonen på vackra vyer istället för att prata med Kay

Jag tappade regnjackan

Medan Kay tar igen sig med bad, filmer, sömn och mat på hotellet är jag ute och vandrar i det ostadiga spanska vädret. På väg till Los Arcos träffade jag min gamle bekant Stew. Jag misstänkte att det var han för det tog en bra stund innan jag kom ikapp honom (viktig info: även när jag går är jag snabbast på leden). Efter att vi slagit följe någon timme upptäckte jag att min regnjacka jag haft fastspänd på ryggan var borta! Jag vände genast om och frågade alla jag mötte om de sett den. Så såg jag min barmhärtiga samarit på avstånd med min regnjacka dinglande vid ryggsäcken. Jag bokstavligen föll på knä vid hans fötter och kysste hans kängor. Den lille franske farbrorn Bernard kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Min franske räddare i nöden 

Pilgrimerna splittras

Strax innan tolv insåg Kay sina begränsningar. Trots stukad värdighet checkade han in på ett hotell strax utanför Estelle för att vila sina ben. Vi kommer höras vid varje wifi-stopp på min väg mot målet så kanske vi ses i morgon kväll. Men det var inte helt tydligt hur bussarna går så håll alla tummar för ett lyckat rendez vous.

Receptionisten blev glad när vi kramades farväl

En natts sömn

Upp halv sju efter en hel natts sömn. Ensamma med en holländare blev det inte så mycket snarkande. Båda våras vilopulser har gått ner från runt 70 vid läggdags till runt 50 nu på morgonen. Idag har vi en del uppför att se fram emot så vi börjar dagen med gående frukost.

Kay tog underslafen enligt överenskommelse

Tyskor, australiensare och apotekare

Idag har vi kommit i säng tidigare än igår. Vi sover på ett litet härbärge i en by som heter Lorca. Vi har ätit en traditionell trerätters pilgrimsmiddag för 10 euro och även om det var det godaste hittills börjar vi tröttna på pasta med tomatsås. Till bords hade vi bland annat en tyska som ska gå leden på 66 dagar.

Tidigare idag stötte vi på en australiensare som hette Stew. Timmen närmade sig siesta men vi beslöt oss för en gående måltid och slog följe en bit.

Ännu tidigare var Kay på jakt efter plåstertejp och apotekaren gav Kay en spanskalektion innan han fick köpa något.

En smula fordrande ber apotekaren Kay repetera allt hon säger

Ännu mer uppför

Efter vår övernattning i Pamplona tinade de tyska härbärgsvärdinnorna lite. De hade aldrig haft löpare inhysta tidigare och ville att jag skulle skriva i gästboken. Innan vi sprang iväg hämtade de kameran och tog kort av oss. De dröjde sedan kvar för att se oss springa iväg, men de blev nog besvikna eftersom vår taktik är att värma upp oss med en promenad innan vi börjar springa.

Som syns nedan har det varit en dag med mycket sten och väldigt kuperat. Nu har vi en kort matpaus innan vi ger oss av och försöker klämma 30k innan siestan.

En av de otaliga branta och steniga uppförsbackarna

Snart redo för andra löpdagen

Efter en svettig och orolig natts sömn blev vi väckta kvart i sex av kyrkokörer. En smula okristligt med tanke på tiden för min del. Både min och Kays vilopuls hade svårt att komma ner innan vi somnade i går kväll. Min var 68 och i vanliga fall ligger den på 40-42. Nu har vi intagit frukost bestående av formfranska och marmelad, smör och inplastad ost samt te. Idag har vi att se fram emot 5-6 kilometer löpning och sen 8 kilometer uppför följt av ett par kilometer kraftigt nedförslut. Sen ser det ut att vara bra löpning många kilometer. Nu dags att packa.

Frukosten lämnar mycket övrigt att önska

Första löpdagen avklarad

Andra dagen på fältet, första dagen med löpning. Ligger på en madrass på ett härbärge i Pamplona. Stället drivs för tillfället (?) av två tyska kvinnor som var väldigt misstänksamma och nyfikna på våra förehavanden. Det var knappt att vi fick bo här. Behöver sova eftersom det är kollektiv väckning med musik kl sex i morgon bitti (jag föredrar tyska psalmer framför marscher). Hoppas återkomma med status i morgon bitti.

Första löpsträckan ackompanjerad av morgonsolens strålar

Nu börjar det på riktigt

Snart dags att ge sig av. Som väntat var det en hel del snarkningar och vi sov längre än vi tänkt oss, men det behövde vi antagligen. Som skydd för fötterna använder vi en fotkräm som vi smörjer in oss med vid varje paus samtidigt som vi byter strumpor. Nu väntar Kay ivrig på att ge sig iväg. Fortsättning följer...

Vår trogna följeslagare Pedirelax gav oss ett skyddande hölje för utsatta fötter

Första härbärget

Nu är vi mätta efter att ha checkat in på vårt första härbärge. Efter incheckningen och innan middagen gick vi ner på byn för att hitta en matbutik. Först missade vi den, för den låg oansenligt innanför en port. Det var en väldigt liten butik och de hade ingen frukt. På frågan var vi kunde få tag på frukt fick vi svaret i morgon bitti när den andra butiken öppnar - 6 kilometer bort! Eftersom frukost serveras först kl 8 här på härbärget får vi käka lite nötter och russin innan vi beger oss på vår första löptur runt sjutiden. Upplägget är promenad i 5-10 minuter innan vi börjar springa, så håller våra kroppar längre.

Kay på väg ner till vår första övernattning på pilgrimsleden

Högsta toppen passerad

Då var första etappen avklarad. Ungefär 23 kilometer brant uppförsbacke och efter det 4 kilometer brant nedför. Även om vi hade planerat att springa denna dag hade det varit svårt att få ihop mer än några kilometer. Det var osäkert om Kay ens skulle med på denna del eftersom han fortfarande går på penicillin för sin tand och dessutom har lite känningar i halsmandlarna. Vi nöjer oss dock inte med att gå bara första etappen utan tar oss vidare några kilometer till innan middag och härbärge.

Så här glada är vi efter att ha gått 1200 höjdmeter under några timmar

Flygresorna avklarade

Nu har vi inkvarterat oss på hotell Premiere Classe i Biarritz. Tur att vi inte förväntade oss mer än vad vi betalade, för här hålls väggarna ihop av tejpbitar. Jag har rekat buss- och tågtider inför morgondagen, inte helt lätt när de tycks ha en förkärlek för mystiska uppdelningar av dagarna. Träffade dock en väldigt vänlig fransos som till skillnad från hotellreceptionisten faktiskt försökte hjälpa till. Nu är det dags att sova knappt åtta timmar innan vi ger oss av till Saint-Jean-Pied-de-Port.

Efter flyget från Paris var det dags att leta upp en mataffär

Vem är den där Kay?

Ni som följer denna blogg har mest läst om mina bravader och ni undrar säkert vem den där Kay är. Det verkar som han prioriterar andra saker än att skriva blogginlägg, som att springa uppför vulkaner på Island, ge ut nya böcker på sitt förlag och vara med i allehanda medier som tidningar och TV. Om du är nyfiken på vem jag ska dela 80 mil tillsammans med kan du läsa en artikel från Norrbottenskuriren här.

Kay utrustad med ryggsäck på väg till matbutiken?

Nya skor

Så var det dags att inviga löparskorna som ska bära mig de 80 milen längs pilgrimsleden. Snart är det bara en vecka kvar och jag vill ha några pass i skorna så att de blir lite uppvärmda inför uppgiften. Jag hade också 7½ kg (ett par kg mer än vad jag planerar att bära i Spanien) på ryggen så det var bra förutsättningar för ett test.

Först blev jag en smula orolig för jag fick en del känningar i vänster hälsena, men det gick över efter någon kilometer. En mils löpning senare kom jag fram till jobbet och skorna klarade uppgiften utmärkt. Några pass till och de är klara för äventyret i Spanien.

Under tiden jag levt mitt vardagsliv i söderförort har Kay tränat löpning bland vulkaner på Island. Såg riktigt härligt ut.

/Jocke

Premiärtur med de nya terrängskorna

Pilgrimspassen har anlänt!

Idag när jag kom hem låg det ett brev på bordet. Våra pilgrimspass har anlänt! Jag har verkligen inte tagit reda på så mycket fakta, men vad jag förstår får vi tillgång till billiga härbärgen när vi visar upp passen. Vi kanske också får någon slags välsignelse, och det kan sannerligen behövas när vi ska ta oss fram löpandes i 80 mil. Den som är skarpsynt kan se att sträckan vi ska ta oss går genom norra Spanien.

/Jocke

Våra två pilgrimspass har anlänt

Var dag har nog av sin egen plåga

Knappt har jag andats ut efter helgens bravader (se de två tidigare inläggen) innan nästa smärtsensation inträffar. Jag tänkte att det kunde vara skönt med lite massage och få en genomkörare av musklerna på min vilodag. Nog fick jag en genomkörare alltid. Det kändes nästan som om muskler och senor skiljdes åt. medan jag låg och stönade av smärta ryckte benen till av smärtreflexerna.

Som extra krydda fick jag lite nålbehandling för benhinnan på vänster smalben. Nålen kördes in i muskeln på diverse ställen och emellanåt strålade smärtan ut hela vägen till yttersidan av foten. Efter det var jag ganska spak.

Dessutom var jag en sväng till distriktsköterskan som tittade till trampdynan på höger fot som gör väldigt ont. Hon grävde runt lite med en nål och konstaterade att det var en vårta. Jag blev rekommenderad att fila ned förhårdningarna med en fotfil (hon blev förvånad att jag inte redan hade en).

Nu får jag bara hoppas att både helgens och dagens kroppsbehandlingar har avsedd verkan och att jag snart står rustad inför våra 80 mils löpning.

Nålen tränger in genom huden och böjs mot benet

Det är bara smärta...

Det är bara smärta, det är bara smärta, det är bara smärta... Detta mantra upprepade jag emellanåt gång på gång under min tredje halvmara för kvällen. Planen var att komma iväg klockan nio på kvällen, men tiden gick. Jag tror att jag drog ut på det i ett fruktlöst försök att slippa plågan. Jag kom iväg först vid halv elva och som väntat var varje steg en plåga. Första kilometern gick på nästan 8½ minut, bara en aning snabbare än mitt raska promenadtempo. Kroppen kunde helt enkelt inte springa fortare än så.

Att benen ömmade och värkte var förväntat, men det som var värre var att mina bröstvårtor skavde mot tröjan och smärtade. Därav ovanstående mantra. Jag inbillar mig att de kan härdas och att de blir okänsligare, hursomhelst verkar det vara ett fenomen som dyker upp när jag springer mycket och intensivt. Smärtan kom och gick men var försvunnen den sista timmen och återkom igen en stund under dagens fjärde etapp.

Jag befann mig i ett mystiskt tillstånd. Rationellt sett - med tanke på hur det kändes i kroppen - tycker jag att jag skulle lida och önska ett slut på eländet. Men det var som om sinnet skiljts från kroppen och accepterat läget: "Jaha, det är väl det här jag ska göra". Så benen malde på i sitt sakta lunk genom söderförort. Tanken slog mig att jag ibland levde i den paradoxala känslan av glädjelös eufori. Svårt att beskriva, någon annan som sprungit länge kanske känner igen sig?

Efter dagens fjärde och avslutande etapp har jag genomfört genrep 2.0 inför äventyret i de spanska bergen. Jag hoppas nu att kroppen är inställd på kontinuerligt och monotont arbete många dagar i sträck. Själv är jag redo för en vilodag med välgörande massage.

/Jocke

Detta är vad som fyllt min synfält stora delar av helgen

Genrep 2.0 - halvleksvila

Igår sprang jag hem från jobbet och började genrep 2.0 inför el Camino. När jag kom fram var jag lite orolig. Jag kände mig ganska mör och hade ont i trampdynan på höger fot och även på framsidan av vänster smalben, ljumskarna kändes inget vidare och jag hade dessutom lite ont i bägge hälsenorna. Det var minst sagt ingen optimal början på helgens planerade fyra halvmaror.

Lördagens första etapp gav mig dock hopp. Det kändes fortfarande på samma ställen som igår, fast inte alls lika mycket. Till en början hade jag svårt att hålla mitt planerade låga tempo (7 min/km) och fick koncentrera mig på att hålla igen. Det var faktiskt riktigt kul att springa hela vägen. Ett par bidragande orsaker kan vara att jag gjorde två stopp på vägen: det första på Addnature och det andra på Runner's Store. Jag fick lite vila och (nu blir jag lite generad) att köpa lite löpargrejor kanske kickade igång mina lyckohormoner: dopamin, serotonin och endorfiner?

Jag tror också att denna helgs upplägg med en halvmara kväll, morgon, kväll och morgon är lite skonsammare mot kroppen än första genrepets två per dag. Jag återkommer med rapport efter morgondagens sista etapp.

/Jocke

Strax beger jag mig ut på helgens andra halvmara

Äventyr på mossen och gaffatejpens välsignelse

Igår morse gav vi oss av - jag, svärfar och en svåger - på ett litet äventyr. Vi tog bilen från Nyköping och innan Kolmården tog vi av och körde fem kilometer på en liten grusväg och kom så fram till Fjällmossen. Vi tog fram skidorna och i nästan två timmar skidade vi fram i lugnt tempo, mestadels över mossen men också en och annan bökig tur genom skogarna som omgärdade Fjällmossen.

Jag tror att det var välgörande alternativ träning med paus från löpning och styrketräning. Det blev mycket stakning i ett så gott som helt flackt landskap, en upplevelse för både kropp och själ. Solen värmde och skaren övergick snart i mjuk snö som stavarna sjönk ner några decimeter i. Tricket blev att träffa hålen där tidigare åkare satt ner sina stavar; där kunde stavarna ofta få fäste och inte sjunka ner så långt.

Med mig hade jag också min nylagade vätskeblåsa. Den har läckt under flera månader och först för ett par dagar sedan lokaliserade jag läckan. Jag använde gaffatejp och som väntat slöt den hermetiskt tätt. Så nu har jag äntligen en ryggsäck som bara blir blöt av svett och inte av läckande vatten.

Strålande morgon i Fjällmossens naturreservat

Backpass och ny hemsida

Efter gårdagens 18 kilometer var det idag dags att vässa formen med ett backpass. Upp och ner sju gånger i en backe som var 250 meter lång. Jag tog det så pass lugnt att sista sträckan blev den snabbaste; alla sju sträckor klockade jag in på 1:07 +/- 2 sekunder. När jag nådde toppen låg pulsen på drygt 160 slag per minut. Kay kör ett liknande upplägg; distans- och intervallpass.

Igår fick jag med mig en motsträvig arbetskamrat på en brainstorm. Jag ville hitta en passande domän för min nya hemsida där jag ska marknadsföra föreläsningar om alla mina kommande äventyr. Efter någon minut kom jag på Äventyr für alle, men tänkte att det lät lite plojigt. Då sa min arbetskamrat: Äventyr för alla. Där satt den! Så snart kan du surfa in på www.aventyrforalla.se och beställa din alldeles egna föreläsning om hur du genomför ett äventyr. Tack Lollo!

/Jocke

En GPS-bild på ett backpass ser inte så spännande ut

Topptur i Norge

Efter helgen med fyra halvmaror åkte jag (Jocke) på klassresa till Norge med mina yngsta. Det var skönt att vila kroppen med två dagars resa och två dagars turåkning med ett gäng mestadels skidovana tolvåringar. Vi bodde på Soleggens fjellstue strax utanför Lom mellan Oslo och Trondheim.

Efter första dagens skidåkning gjorde vi en topptur. Jag vet inte om det är så här norrmännen vanligtvis gör, men vi spände på oss skidorna och vandrade 250 höjdmeter uppför ett berg. Många av barnen kroknade på vägen och tog av sig skidorna och gick, men jag och en handfull barn hade på oss skidorna så långt det gick. Det var ganska jobbigt så jag är imponerad av att de klarade det, speciellt sista backen som var nästan lika brant som en svart pist.

Efter en stund på toppen skulle vi ta oss ner igen. Det hade inte varit några problem med slalomskidor på fötterna, men nu hade jag längdskidor. Det blev ett kasande och ett sicksackande på både isig snö och djup mjuk snö med många vurpor. Ni som försökt ta er upp stående med skidor på fötterna i djup mjuk snö vet vad det handlar om. Det hela var inte direkt en boost för självkänslan; jag kände mig som en nybörjare på skidor.

Min fråga kvarstår: är det så här man bestiger berg på vintern i Norge?

/Jocke

Äntligen uppe på toppen med utsikt över Lom och fjorden

"Jag klarade det!" eller "Fy faan!"

Så var det klart. Helgens genrep är avklarat; fyra halvmaror på två dagar. Nog trodde jag att det skulle bli en utmaning, men jag underskattade nog det hela. Jag har ju både sprungit halvmaror och helmaror i tävlingsfart, så jag tänkte att springa en halvmara en till två minuter långsammare per kilometer ska väl inte vara någon match.

Första halvmaran rapporterade jag om i förra blogginlägget. Kände mig förvånansvärt sliten och blev lite orolig inför de kommande tre etapperna.

Andra halvmaran började som en plåga. Varje steg den första halvtimmen smärtade och farten var låg. Sedan lossnade det och jag kunde öka farten lite, men det dröjde inte många kilometer innan bröstvårtorna började skava, något jag inte råkat ut för på många år. Av någon anledning gick det över och jag kunde springa vidare relativt obehindrat. Farten sjönk dock och de sista fyra kilometrarna tror jag snitthastigheten hamnade på 8:20 per kilometer.

Inför tredje sträckan på söndagen försökte jag sova länge, men vaknade efter sju timmar. Jag kom iväg ganska sent, efter att ha handlat mat och slängt in lite tvätt i tvättstugan. Kände mig ganska pigg när jag sprang iväg, men det varade inte så länge. Genomförde sträckan på ungefär samma sätt som förstasträckan.

Starten för fjärde sträckan drog ut på tiden och jag kom inte iväg förrän efter tio på kvällen. Samma scenario som gårdagen visade det sig; det släppte efter en halvtimmes löpning. Det skavde dock i ljumskarna nästan från start. Märkligt nog gick denna plåga också över efter ett par kilometer. Löpplågan var däremot mer uppenbar. De sista två kilometrarna räknade jag ner sträckan var hundrade meter: "Bara 1, 9 kilometer kvar, bara 1,8 kilometer kvar...".

Nu är det dags att få c:a tre timmars skönhetssömn innan jag åker på klassresa med barnen till Soleggen i Norge.

/Jocke

Något tom blick efter fyra genomförda halvmaror på två dygn