Var dag har nog av sin egen plåga

Knappt har jag andats ut efter helgens bravader (se de två tidigare inläggen) innan nästa smärtsensation inträffar. Jag tänkte att det kunde vara skönt med lite massage och få en genomkörare av musklerna på min vilodag. Nog fick jag en genomkörare alltid. Det kändes nästan som om muskler och senor skiljdes åt. medan jag låg och stönade av smärta ryckte benen till av smärtreflexerna.

Som extra krydda fick jag lite nålbehandling för benhinnan på vänster smalben. Nålen kördes in i muskeln på diverse ställen och emellanåt strålade smärtan ut hela vägen till yttersidan av foten. Efter det var jag ganska spak.

Dessutom var jag en sväng till distriktsköterskan som tittade till trampdynan på höger fot som gör väldigt ont. Hon grävde runt lite med en nål och konstaterade att det var en vårta. Jag blev rekommenderad att fila ned förhårdningarna med en fotfil (hon blev förvånad att jag inte redan hade en).

Nu får jag bara hoppas att både helgens och dagens kroppsbehandlingar har avsedd verkan och att jag snart står rustad inför våra 80 mils löpning.

Nålen tränger in genom huden och böjs mot benet

Det är bara smärta...

Det är bara smärta, det är bara smärta, det är bara smärta... Detta mantra upprepade jag emellanåt gång på gång under min tredje halvmara för kvällen. Planen var att komma iväg klockan nio på kvällen, men tiden gick. Jag tror att jag drog ut på det i ett fruktlöst försök att slippa plågan. Jag kom iväg först vid halv elva och som väntat var varje steg en plåga. Första kilometern gick på nästan 8½ minut, bara en aning snabbare än mitt raska promenadtempo. Kroppen kunde helt enkelt inte springa fortare än så.

Att benen ömmade och värkte var förväntat, men det som var värre var att mina bröstvårtor skavde mot tröjan och smärtade. Därav ovanstående mantra. Jag inbillar mig att de kan härdas och att de blir okänsligare, hursomhelst verkar det vara ett fenomen som dyker upp när jag springer mycket och intensivt. Smärtan kom och gick men var försvunnen den sista timmen och återkom igen en stund under dagens fjärde etapp.

Jag befann mig i ett mystiskt tillstånd. Rationellt sett - med tanke på hur det kändes i kroppen - tycker jag att jag skulle lida och önska ett slut på eländet. Men det var som om sinnet skiljts från kroppen och accepterat läget: "Jaha, det är väl det här jag ska göra". Så benen malde på i sitt sakta lunk genom söderförort. Tanken slog mig att jag ibland levde i den paradoxala känslan av glädjelös eufori. Svårt att beskriva, någon annan som sprungit länge kanske känner igen sig?

Efter dagens fjärde och avslutande etapp har jag genomfört genrep 2.0 inför äventyret i de spanska bergen. Jag hoppas nu att kroppen är inställd på kontinuerligt och monotont arbete många dagar i sträck. Själv är jag redo för en vilodag med välgörande massage.

/Jocke

Detta är vad som fyllt min synfält stora delar av helgen