Det är bara smärta...

Det är bara smärta, det är bara smärta, det är bara smärta... Detta mantra upprepade jag emellanåt gång på gång under min tredje halvmara för kvällen. Planen var att komma iväg klockan nio på kvällen, men tiden gick. Jag tror att jag drog ut på det i ett fruktlöst försök att slippa plågan. Jag kom iväg först vid halv elva och som väntat var varje steg en plåga. Första kilometern gick på nästan 8½ minut, bara en aning snabbare än mitt raska promenadtempo. Kroppen kunde helt enkelt inte springa fortare än så.

Att benen ömmade och värkte var förväntat, men det som var värre var att mina bröstvårtor skavde mot tröjan och smärtade. Därav ovanstående mantra. Jag inbillar mig att de kan härdas och att de blir okänsligare, hursomhelst verkar det vara ett fenomen som dyker upp när jag springer mycket och intensivt. Smärtan kom och gick men var försvunnen den sista timmen och återkom igen en stund under dagens fjärde etapp.

Jag befann mig i ett mystiskt tillstånd. Rationellt sett - med tanke på hur det kändes i kroppen - tycker jag att jag skulle lida och önska ett slut på eländet. Men det var som om sinnet skiljts från kroppen och accepterat läget: "Jaha, det är väl det här jag ska göra". Så benen malde på i sitt sakta lunk genom söderförort. Tanken slog mig att jag ibland levde i den paradoxala känslan av glädjelös eufori. Svårt att beskriva, någon annan som sprungit länge kanske känner igen sig?

Efter dagens fjärde och avslutande etapp har jag genomfört genrep 2.0 inför äventyret i de spanska bergen. Jag hoppas nu att kroppen är inställd på kontinuerligt och monotont arbete många dagar i sträck. Själv är jag redo för en vilodag med välgörande massage.

/Jocke

Detta är vad som fyllt min synfält stora delar av helgen

Genrep 2.0 - halvleksvila

Igår sprang jag hem från jobbet och började genrep 2.0 inför el Camino. När jag kom fram var jag lite orolig. Jag kände mig ganska mör och hade ont i trampdynan på höger fot och även på framsidan av vänster smalben, ljumskarna kändes inget vidare och jag hade dessutom lite ont i bägge hälsenorna. Det var minst sagt ingen optimal början på helgens planerade fyra halvmaror.

Lördagens första etapp gav mig dock hopp. Det kändes fortfarande på samma ställen som igår, fast inte alls lika mycket. Till en början hade jag svårt att hålla mitt planerade låga tempo (7 min/km) och fick koncentrera mig på att hålla igen. Det var faktiskt riktigt kul att springa hela vägen. Ett par bidragande orsaker kan vara att jag gjorde två stopp på vägen: det första på Addnature och det andra på Runner's Store. Jag fick lite vila och (nu blir jag lite generad) att köpa lite löpargrejor kanske kickade igång mina lyckohormoner: dopamin, serotonin och endorfiner?

Jag tror också att denna helgs upplägg med en halvmara kväll, morgon, kväll och morgon är lite skonsammare mot kroppen än första genrepets två per dag. Jag återkommer med rapport efter morgondagens sista etapp.

/Jocke

Strax beger jag mig ut på helgens andra halvmara