Det var en svensk och en dansk och en tjeck...

Måndag 29 april 2013 kl. 21:20. Idag har jag betalat för mitt härbärge, fast jag kunde nog ha sluppit det den här gången också. Det var ingen värdinna på plats idag heller så jag fick hjälp av ett par personer som ringde henne.

Annars har det varit lite träligt. Jag vandrade i lera 1100 höjdmeter över havet, det var kallt och det snöade, det var väldigt kuperat och det enda spåret av civilisation under 12 kilometer var själva vägen jag gick på.

Middagen ikväll avnjöts i sällskap av ett dansk-tjeckiskt par som hann bjuda mig till sitt bord precis före mina franska rumskamrater. Det är till att vara populär.

Mina bordsgrannar på en restaurang med väldig god (om än lite) mat

Springnota

Måndag 29 april 2013 kl. 10:33. Har gått dagens första mil och sitter och tar igen mig på ett fik i Belorado. Vägen hit var kall, blöt och småregnig. Träffade en kompis på vägen, men hen sa inget och eftersom jag inte är någon tankeläsare visste jag inte vad hen ville. På vägen passade jag på att meditera lite och strax efteråt kom jag att tänka på Hanna och fylldes av kärlek så att tårarna började rinna.

Det fanns ingen ansvarig för härbärget på plats under hela min vistelse. Jag fick helt enkelt stämpla mitt pilgrimspass själv och tacka för en gratisnatt.

Fick sällskap av en hund när jag bytte kläder

Hoppet lever

Söndag 28 april 20:05. När jag skrev förra inlägget kände jag mig ganska låg. Benen och fötterna värkte och jag avundades nästan Kay på hotellrummet. Då jag gick iväg kändes det segt ett par kilometer och jag planerade att stanna i nästa by. Efter ett tag återvände dock livsandarna och jag kände mig riktigt pigg. Trots det tänkte jag stanna och fika men jag gick förbi caféerna av bara farten och kom snart fram till Redecilla del Camino. Värdinnan på härbärget var borta så jag tog en sängplats och gick och beställde mat på den lokala restaurangen. Jag fick både förrätt och varmrätt tillagat just för mig för det facila priset av nio euro.

Som synes på fotot hinner jag ända fram (om benen håller) och jag behöver inte ens förflytta mig en mara per dag i genomsnitt!

Vandring i ett område med avståndsskyltar varje kilometer

Ännu en skilsmässa

Söndag 28 april 2013 kl. 16:27. I morse lämnade vi Ventosa med glatt mod trots kyla och blåst. Kays fot höll inte så länge och vi fick ta avsked igen. Så nu har jag vandrat ensam från Najera. Sitter och tar igen mig efter att ha doppat fötterna i vattnet ni ser bakom mig. Det kanske ser pittoreskt ut, men denna rastplats är full av fågelskit och vattenkranen är trasig. Jag gick förbi caféerna med wifi och plötsligt var jag utanför stan. Ganska slut i både fötter och ben ska jag snart lämna Santo Domingo de la Calzada bakom mig.

Ensam och väldigt trött i benen tar jag igen mig på rastplatsen Gud glömde

Väckta av kyrkokörer

Ännu en morgon på ännu ett härbärge. Andra gången vi blir väckta av kyrkokörer som efter ett tag blev avlösta av Corelli: 2. Allemanda (enligt Shazam). Vi ser inte riktigt fram emot att gå ut, men vår stränga (men rättvisa) matrona visar ingen pardon. En grad "varmt" och under gårdagen hotade dom med regn och snö, men det verkar utebli. Kays fot och smalben har mått bättre så vi får se om det blir ännu en hotellvistelse

Under den vänliga ytan döljs en stenhård järnlady som man inte trotsar

Pilgrimerna är återförenade

Nu har vi ätit vår tredje gemensamma pilgrimsmiddag. Jag fick tonfisk på min sallad som jag petade bort. Kay ville kanske ha den om han inte blev mätt men det tyckte inte den spanska servitrisen (som för övrigt tycktes ha inställningen "skyll dig själv" när jag påpekade att jag beställt vegetariskt). Vägen hit till Ventosa var som en pilgrimsvandring i sig: fylld av lidande och umbäranden. Kay hade ont, jag var sliten, det var kallt och blåsigt, hagel blandades med regn och vägen var bra mycket längre än kilometeranvisningarna på våra pilgrimskartor. Vårt härbärge tycks drivas med hårda nypor av en sträng matrona. Men under den respektingivande och bistra ytan tycks det finnas en underfundig humor. Vi vågar trots det inte trotsa läggtiden kl. 22. Så god natt så hörs vi imorgon.

Bakom dessa murar tycks härbärget styras med militär disciplin

Förmiddagens plan

Efter en skön natts sömn känns benen och fötterna nästan pigga. Förmiddagens plan är att ta mig från Torres del Rio till Logroño dit Kay anländer med buss vid 12-tiden. Det är en sträcka på 20 kilometer och eftersom jag promenerar idag också hinner jag ta ett par korta pauser.

Min älskade topografikarta som nästan visade rätt avstånd mellan byarna

Promenad hela dagen

Efter en matpaus i Los Arcos gav jag mig av mot nästa stad. Det hade slutat regna men jag behöll regnjackan på och de första minuterna var det så kallt att tänderna skallrade. Det var ett ganska flackt landskap med stora vinodlingar. Jag såg inga pilgrimer varken bakom eller framför mig på hela vägen. Det verkar vara kutym att sluta gå vid femtiden. Själv tycker jag kvällstiden är den skönaste stunden att ta sig fram på. Nackdelen är att alla andra redan checkat in så det kan vara svårt att få tag på sängplats och att kroppen inte får lika lång vila inför nästa dag. Inatt hoppas jag få sova ordentligt och att benen får vila. Jag har smörjt in både benen och fötterna med arnicasalva så nu är nog Kay stolt över mig.

I min ensamhet får jag vila ögonen på vackra vyer istället för att prata med Kay

Jag tappade regnjackan

Medan Kay tar igen sig med bad, filmer, sömn och mat på hotellet är jag ute och vandrar i det ostadiga spanska vädret. På väg till Los Arcos träffade jag min gamle bekant Stew. Jag misstänkte att det var han för det tog en bra stund innan jag kom ikapp honom (viktig info: även när jag går är jag snabbast på leden). Efter att vi slagit följe någon timme upptäckte jag att min regnjacka jag haft fastspänd på ryggan var borta! Jag vände genast om och frågade alla jag mötte om de sett den. Så såg jag min barmhärtiga samarit på avstånd med min regnjacka dinglande vid ryggsäcken. Jag bokstavligen föll på knä vid hans fötter och kysste hans kängor. Den lille franske farbrorn Bernard kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Min franske räddare i nöden 

Pilgrimerna splittras

Strax innan tolv insåg Kay sina begränsningar. Trots stukad värdighet checkade han in på ett hotell strax utanför Estelle för att vila sina ben. Vi kommer höras vid varje wifi-stopp på min väg mot målet så kanske vi ses i morgon kväll. Men det var inte helt tydligt hur bussarna går så håll alla tummar för ett lyckat rendez vous.

Receptionisten blev glad när vi kramades farväl

En natts sömn

Upp halv sju efter en hel natts sömn. Ensamma med en holländare blev det inte så mycket snarkande. Båda våras vilopulser har gått ner från runt 70 vid läggdags till runt 50 nu på morgonen. Idag har vi en del uppför att se fram emot så vi börjar dagen med gående frukost.

Kay tog underslafen enligt överenskommelse

Tyskor, australiensare och apotekare

Idag har vi kommit i säng tidigare än igår. Vi sover på ett litet härbärge i en by som heter Lorca. Vi har ätit en traditionell trerätters pilgrimsmiddag för 10 euro och även om det var det godaste hittills börjar vi tröttna på pasta med tomatsås. Till bords hade vi bland annat en tyska som ska gå leden på 66 dagar.

Tidigare idag stötte vi på en australiensare som hette Stew. Timmen närmade sig siesta men vi beslöt oss för en gående måltid och slog följe en bit.

Ännu tidigare var Kay på jakt efter plåstertejp och apotekaren gav Kay en spanskalektion innan han fick köpa något.

En smula fordrande ber apotekaren Kay repetera allt hon säger

Ännu mer uppför

Efter vår övernattning i Pamplona tinade de tyska härbärgsvärdinnorna lite. De hade aldrig haft löpare inhysta tidigare och ville att jag skulle skriva i gästboken. Innan vi sprang iväg hämtade de kameran och tog kort av oss. De dröjde sedan kvar för att se oss springa iväg, men de blev nog besvikna eftersom vår taktik är att värma upp oss med en promenad innan vi börjar springa.

Som syns nedan har det varit en dag med mycket sten och väldigt kuperat. Nu har vi en kort matpaus innan vi ger oss av och försöker klämma 30k innan siestan.

En av de otaliga branta och steniga uppförsbackarna

Snart redo för andra löpdagen

Efter en svettig och orolig natts sömn blev vi väckta kvart i sex av kyrkokörer. En smula okristligt med tanke på tiden för min del. Både min och Kays vilopuls hade svårt att komma ner innan vi somnade i går kväll. Min var 68 och i vanliga fall ligger den på 40-42. Nu har vi intagit frukost bestående av formfranska och marmelad, smör och inplastad ost samt te. Idag har vi att se fram emot 5-6 kilometer löpning och sen 8 kilometer uppför följt av ett par kilometer kraftigt nedförslut. Sen ser det ut att vara bra löpning många kilometer. Nu dags att packa.

Frukosten lämnar mycket övrigt att önska

Första löpdagen avklarad

Andra dagen på fältet, första dagen med löpning. Ligger på en madrass på ett härbärge i Pamplona. Stället drivs för tillfället (?) av två tyska kvinnor som var väldigt misstänksamma och nyfikna på våra förehavanden. Det var knappt att vi fick bo här. Behöver sova eftersom det är kollektiv väckning med musik kl sex i morgon bitti (jag föredrar tyska psalmer framför marscher). Hoppas återkomma med status i morgon bitti.

Första löpsträckan ackompanjerad av morgonsolens strålar

Nu börjar det på riktigt

Snart dags att ge sig av. Som väntat var det en hel del snarkningar och vi sov längre än vi tänkt oss, men det behövde vi antagligen. Som skydd för fötterna använder vi en fotkräm som vi smörjer in oss med vid varje paus samtidigt som vi byter strumpor. Nu väntar Kay ivrig på att ge sig iväg. Fortsättning följer...

Vår trogna följeslagare Pedirelax gav oss ett skyddande hölje för utsatta fötter

Första härbärget

Nu är vi mätta efter att ha checkat in på vårt första härbärge. Efter incheckningen och innan middagen gick vi ner på byn för att hitta en matbutik. Först missade vi den, för den låg oansenligt innanför en port. Det var en väldigt liten butik och de hade ingen frukt. På frågan var vi kunde få tag på frukt fick vi svaret i morgon bitti när den andra butiken öppnar - 6 kilometer bort! Eftersom frukost serveras först kl 8 här på härbärget får vi käka lite nötter och russin innan vi beger oss på vår första löptur runt sjutiden. Upplägget är promenad i 5-10 minuter innan vi börjar springa, så håller våra kroppar längre.

Kay på väg ner till vår första övernattning på pilgrimsleden

Högsta toppen passerad

Då var första etappen avklarad. Ungefär 23 kilometer brant uppförsbacke och efter det 4 kilometer brant nedför. Även om vi hade planerat att springa denna dag hade det varit svårt att få ihop mer än några kilometer. Det var osäkert om Kay ens skulle med på denna del eftersom han fortfarande går på penicillin för sin tand och dessutom har lite känningar i halsmandlarna. Vi nöjer oss dock inte med att gå bara första etappen utan tar oss vidare några kilometer till innan middag och härbärge.

Så här glada är vi efter att ha gått 1200 höjdmeter under några timmar

Flygresorna avklarade

Nu har vi inkvarterat oss på hotell Premiere Classe i Biarritz. Tur att vi inte förväntade oss mer än vad vi betalade, för här hålls väggarna ihop av tejpbitar. Jag har rekat buss- och tågtider inför morgondagen, inte helt lätt när de tycks ha en förkärlek för mystiska uppdelningar av dagarna. Träffade dock en väldigt vänlig fransos som till skillnad från hotellreceptionisten faktiskt försökte hjälpa till. Nu är det dags att sova knappt åtta timmar innan vi ger oss av till Saint-Jean-Pied-de-Port.

Efter flyget från Paris var det dags att leta upp en mataffär

Vem är den där Kay?

Ni som följer denna blogg har mest läst om mina bravader och ni undrar säkert vem den där Kay är. Det verkar som han prioriterar andra saker än att skriva blogginlägg, som att springa uppför vulkaner på Island, ge ut nya böcker på sitt förlag och vara med i allehanda medier som tidningar och TV. Om du är nyfiken på vem jag ska dela 80 mil tillsammans med kan du läsa en artikel från Norrbottenskuriren här.

Kay utrustad med ryggsäck på väg till matbutiken?

Nya skor

Så var det dags att inviga löparskorna som ska bära mig de 80 milen längs pilgrimsleden. Snart är det bara en vecka kvar och jag vill ha några pass i skorna så att de blir lite uppvärmda inför uppgiften. Jag hade också 7½ kg (ett par kg mer än vad jag planerar att bära i Spanien) på ryggen så det var bra förutsättningar för ett test.

Först blev jag en smula orolig för jag fick en del känningar i vänster hälsena, men det gick över efter någon kilometer. En mils löpning senare kom jag fram till jobbet och skorna klarade uppgiften utmärkt. Några pass till och de är klara för äventyret i Spanien.

Under tiden jag levt mitt vardagsliv i söderförort har Kay tränat löpning bland vulkaner på Island. Såg riktigt härligt ut.

/Jocke

Premiärtur med de nya terrängskorna

Pilgrimspassen har anlänt!

Idag när jag kom hem låg det ett brev på bordet. Våra pilgrimspass har anlänt! Jag har verkligen inte tagit reda på så mycket fakta, men vad jag förstår får vi tillgång till billiga härbärgen när vi visar upp passen. Vi kanske också får någon slags välsignelse, och det kan sannerligen behövas när vi ska ta oss fram löpandes i 80 mil. Den som är skarpsynt kan se att sträckan vi ska ta oss går genom norra Spanien.

/Jocke

Våra två pilgrimspass har anlänt

Var dag har nog av sin egen plåga

Knappt har jag andats ut efter helgens bravader (se de två tidigare inläggen) innan nästa smärtsensation inträffar. Jag tänkte att det kunde vara skönt med lite massage och få en genomkörare av musklerna på min vilodag. Nog fick jag en genomkörare alltid. Det kändes nästan som om muskler och senor skiljdes åt. medan jag låg och stönade av smärta ryckte benen till av smärtreflexerna.

Som extra krydda fick jag lite nålbehandling för benhinnan på vänster smalben. Nålen kördes in i muskeln på diverse ställen och emellanåt strålade smärtan ut hela vägen till yttersidan av foten. Efter det var jag ganska spak.

Dessutom var jag en sväng till distriktsköterskan som tittade till trampdynan på höger fot som gör väldigt ont. Hon grävde runt lite med en nål och konstaterade att det var en vårta. Jag blev rekommenderad att fila ned förhårdningarna med en fotfil (hon blev förvånad att jag inte redan hade en).

Nu får jag bara hoppas att både helgens och dagens kroppsbehandlingar har avsedd verkan och att jag snart står rustad inför våra 80 mils löpning.

Nålen tränger in genom huden och böjs mot benet

Det är bara smärta...

Det är bara smärta, det är bara smärta, det är bara smärta... Detta mantra upprepade jag emellanåt gång på gång under min tredje halvmara för kvällen. Planen var att komma iväg klockan nio på kvällen, men tiden gick. Jag tror att jag drog ut på det i ett fruktlöst försök att slippa plågan. Jag kom iväg först vid halv elva och som väntat var varje steg en plåga. Första kilometern gick på nästan 8½ minut, bara en aning snabbare än mitt raska promenadtempo. Kroppen kunde helt enkelt inte springa fortare än så.

Att benen ömmade och värkte var förväntat, men det som var värre var att mina bröstvårtor skavde mot tröjan och smärtade. Därav ovanstående mantra. Jag inbillar mig att de kan härdas och att de blir okänsligare, hursomhelst verkar det vara ett fenomen som dyker upp när jag springer mycket och intensivt. Smärtan kom och gick men var försvunnen den sista timmen och återkom igen en stund under dagens fjärde etapp.

Jag befann mig i ett mystiskt tillstånd. Rationellt sett - med tanke på hur det kändes i kroppen - tycker jag att jag skulle lida och önska ett slut på eländet. Men det var som om sinnet skiljts från kroppen och accepterat läget: "Jaha, det är väl det här jag ska göra". Så benen malde på i sitt sakta lunk genom söderförort. Tanken slog mig att jag ibland levde i den paradoxala känslan av glädjelös eufori. Svårt att beskriva, någon annan som sprungit länge kanske känner igen sig?

Efter dagens fjärde och avslutande etapp har jag genomfört genrep 2.0 inför äventyret i de spanska bergen. Jag hoppas nu att kroppen är inställd på kontinuerligt och monotont arbete många dagar i sträck. Själv är jag redo för en vilodag med välgörande massage.

/Jocke

Detta är vad som fyllt min synfält stora delar av helgen

Genrep 2.0 - halvleksvila

Igår sprang jag hem från jobbet och började genrep 2.0 inför el Camino. När jag kom fram var jag lite orolig. Jag kände mig ganska mör och hade ont i trampdynan på höger fot och även på framsidan av vänster smalben, ljumskarna kändes inget vidare och jag hade dessutom lite ont i bägge hälsenorna. Det var minst sagt ingen optimal början på helgens planerade fyra halvmaror.

Lördagens första etapp gav mig dock hopp. Det kändes fortfarande på samma ställen som igår, fast inte alls lika mycket. Till en början hade jag svårt att hålla mitt planerade låga tempo (7 min/km) och fick koncentrera mig på att hålla igen. Det var faktiskt riktigt kul att springa hela vägen. Ett par bidragande orsaker kan vara att jag gjorde två stopp på vägen: det första på Addnature och det andra på Runner's Store. Jag fick lite vila och (nu blir jag lite generad) att köpa lite löpargrejor kanske kickade igång mina lyckohormoner: dopamin, serotonin och endorfiner?

Jag tror också att denna helgs upplägg med en halvmara kväll, morgon, kväll och morgon är lite skonsammare mot kroppen än första genrepets två per dag. Jag återkommer med rapport efter morgondagens sista etapp.

/Jocke

Strax beger jag mig ut på helgens andra halvmara