"Jag klarade det!" eller "Fy faan!"

Så var det klart. Helgens genrep är avklarat; fyra halvmaror på två dagar. Nog trodde jag att det skulle bli en utmaning, men jag underskattade nog det hela. Jag har ju både sprungit halvmaror och helmaror i tävlingsfart, så jag tänkte att springa en halvmara en till två minuter långsammare per kilometer ska väl inte vara någon match.

Första halvmaran rapporterade jag om i förra blogginlägget. Kände mig förvånansvärt sliten och blev lite orolig inför de kommande tre etapperna.

Andra halvmaran började som en plåga. Varje steg den första halvtimmen smärtade och farten var låg. Sedan lossnade det och jag kunde öka farten lite, men det dröjde inte många kilometer innan bröstvårtorna började skava, något jag inte råkat ut för på många år. Av någon anledning gick det över och jag kunde springa vidare relativt obehindrat. Farten sjönk dock och de sista fyra kilometrarna tror jag snitthastigheten hamnade på 8:20 per kilometer.

Inför tredje sträckan på söndagen försökte jag sova länge, men vaknade efter sju timmar. Jag kom iväg ganska sent, efter att ha handlat mat och slängt in lite tvätt i tvättstugan. Kände mig ganska pigg när jag sprang iväg, men det varade inte så länge. Genomförde sträckan på ungefär samma sätt som förstasträckan.

Starten för fjärde sträckan drog ut på tiden och jag kom inte iväg förrän efter tio på kvällen. Samma scenario som gårdagen visade det sig; det släppte efter en halvtimmes löpning. Det skavde dock i ljumskarna nästan från start. Märkligt nog gick denna plåga också över efter ett par kilometer. Löpplågan var däremot mer uppenbar. De sista två kilometrarna räknade jag ner sträckan var hundrade meter: "Bara 1, 9 kilometer kvar, bara 1,8 kilometer kvar...".

Nu är det dags att få c:a tre timmars skönhetssömn innan jag åker på klassresa med barnen till Soleggen i Norge.

/Jocke

Något tom blick efter fyra genomförda halvmaror på två dygn