Äventyr på mossen och gaffatejpens välsignelse

Igår morse gav vi oss av - jag, svärfar och en svåger - på ett litet äventyr. Vi tog bilen från Nyköping och innan Kolmården tog vi av och körde fem kilometer på en liten grusväg och kom så fram till Fjällmossen. Vi tog fram skidorna och i nästan två timmar skidade vi fram i lugnt tempo, mestadels över mossen men också en och annan bökig tur genom skogarna som omgärdade Fjällmossen.

Jag tror att det var välgörande alternativ träning med paus från löpning och styrketräning. Det blev mycket stakning i ett så gott som helt flackt landskap, en upplevelse för både kropp och själ. Solen värmde och skaren övergick snart i mjuk snö som stavarna sjönk ner några decimeter i. Tricket blev att träffa hålen där tidigare åkare satt ner sina stavar; där kunde stavarna ofta få fäste och inte sjunka ner så långt.

Med mig hade jag också min nylagade vätskeblåsa. Den har läckt under flera månader och först för ett par dagar sedan lokaliserade jag läckan. Jag använde gaffatejp och som väntat slöt den hermetiskt tätt. Så nu har jag äntligen en ryggsäck som bara blir blöt av svett och inte av läckande vatten.

Strålande morgon i Fjällmossens naturreservat

Topptur i Norge

Efter helgen med fyra halvmaror åkte jag (Jocke) på klassresa till Norge med mina yngsta. Det var skönt att vila kroppen med två dagars resa och två dagars turåkning med ett gäng mestadels skidovana tolvåringar. Vi bodde på Soleggens fjellstue strax utanför Lom mellan Oslo och Trondheim.

Efter första dagens skidåkning gjorde vi en topptur. Jag vet inte om det är så här norrmännen vanligtvis gör, men vi spände på oss skidorna och vandrade 250 höjdmeter uppför ett berg. Många av barnen kroknade på vägen och tog av sig skidorna och gick, men jag och en handfull barn hade på oss skidorna så långt det gick. Det var ganska jobbigt så jag är imponerad av att de klarade det, speciellt sista backen som var nästan lika brant som en svart pist.

Efter en stund på toppen skulle vi ta oss ner igen. Det hade inte varit några problem med slalomskidor på fötterna, men nu hade jag längdskidor. Det blev ett kasande och ett sicksackande på både isig snö och djup mjuk snö med många vurpor. Ni som försökt ta er upp stående med skidor på fötterna i djup mjuk snö vet vad det handlar om. Det hela var inte direkt en boost för självkänslan; jag kände mig som en nybörjare på skidor.

Min fråga kvarstår: är det så här man bestiger berg på vintern i Norge?

/Jocke

Äntligen uppe på toppen med utsikt över Lom och fjorden

I fäders spår för framtids segrar

Nu har det gått några dagar sedan våra strapatser i Öppet Spår. Som alltid när jag står på startlinjen inför ett längre lopp strömmar motstridiga känslor genom kroppen. Med skräckblandad förtjusning frågar jag mig själv varför jag står där. Jag har gått upp innan kl 04 på morgonen efter att ha sovit några få timmar i en skolsal med snarkande män, åkt buss i två timmar och får sedan stå och frysa i gryningsljuset innan starten äntligen går. Jag kom på mig själv med att tänka "Jag behöver faktiskt inte göra det här".

Men starten går och jag, Kay och Liv stakar iväg och efter den två kilometer långa backen med 150 meter i höjdskillnad kommer jag äntligen upp till loppets högsta punkt och framför mig ligger ett par mils flack åkning i myrmarker. Det har blivit mildare och solen strålar i kapp med mitt humör. Jag vill egentligen bara skrika av hänförelse, men låter min återhållsamma sida ta över. Jag tar dock mod till mig efter någon mil och i sällskap med Kay skriker jag "Skidpropaganda!" när vi kommer fram ur skuggan och solen gnistrar i skidspåret.

Efter ett par mil släpper jag iväg Kay och tar mig resten av loppet fram i mitt eget tempo. Jag tyckte inte att jag har något riktigt klipp i åkningen och uppförsbackarna är många fler än vad jag kommer ihåg. Däremot är utförsåkningen inte alls lika läskig och kilometerskyltarna tornar inte upp sig på samma sätt med alltför många kilometer kvar att åka som vid mina två första Öppet Spår-lopp. När jag kommer till Evertsberg med 43 kilometer kvar känns det nästan som jag är i mål.

Jag är dock trött, speciellt i armarna och axlarna efter all stakning. Och när spåren blir isiga tappar jag allt fäste och får förlita mig på att staka ännu mer. När jag äntligen glider in genom portalen med devisen "I fäders spår för framtids segrar" har jag trots att jag är trött slagit personbästa med nästan en sekund per kilometer. Kay kom in en halvtimme före mig och Liv lade mot slutet i en extra växel och kom in någon timme efter.

Jag är mer än nöjd och ser nu fram emot mycket mer löpning inför vårt nästa äventyr i de spanska bergen.

Ett tillägg: Observera fläcken med blåbärssoppa på nummerlappen. Det är en hyllning till min arbetskamrats pappa, Haldo Näsström, som genomfört en mängd olika vasalopp genom åren. I år kunde han tyvärr inte köra något lopp, men jag fick berättat att han alltid såg till att spilla blåbärssoppa på nummerlappen, en tradition jag gärna för vidare.

/Jocke

Efter loppet ser jag inte alltför sliten ut

Sista vallan för säsongen

Då är det snart dags. Efter rengöring av belagen har jag lagt på en grön hård glidvalla och medan de svalnar passar jag på att skriva detta inlägg. Ska snart sickla av vallan och lägga på ett lager lila glidvalla som passar när det inte är iskallt. Enligt prognos är det -10°C i Sälen kl. 07.00 och -2°C - -3°C i Mora vid planerad målgång.

Istället för vallabod kör jag i köket med köksstolarna som vallabänk. En smula primitivt men det funkar då jag inte vallar så många gånger per säsong.

/Jocke

Glidvalla appliceras med ett gammalt ångstrykjärn